Är nyss hemkommen från kursworkshop i Göteborg, full av nya intryck och tankar kring digital humaniora. Förutom föreläsningar, diskussioner och övningar på kursen hann jag också ta en promenad på Lisebergs julmarknad. Och det visade sig att hotellet hade en bastu. Fick alltså även tillfälle att upplysa svenska bastubadare om finsk bastukultur och det svenska i Finland! Och det fanns t.o.m. en liten bubbelpool utomhus. Att flyta på rygg i en ångande varm pool och titta upp på den mörka novemberhimlen över Göteborg är helt ok!
Och som sagt fick jag många nya intryck vad gäller digital humaniora. Det finns inte plats och tid för att berätta om allt här just nu, så jag väljer en sak. Visst är det en intressant tanke att den tryckta bokens hegemoni har styrt vårt tänkande rätt länge, och att den digitala utvecklingen fått upp våra ögon för andra medier och sätt att presentera kunskap. Samtidigt var det roligt att t.ex. redaktörerna för den svenska Litteraturbanken http://litteraturbanken.se/#!/start, under sin inspirerande föreläsning på kursen, berättade om sin oro för just de tryckta böckernas framtid. Då de helt fysiskt är tvungna att skära upp böcker för att t.ex. kunna skanna dem, så blir de mera medvetna om bokens värde – och dess utsatthet.
Kan inte låta bli att därför uttrycka min stora kärlek till (nostalgisk suck…) den traditionella boken, dess sätt att strukturera kunskap och den koncentration den kräver. Och när jag tänker t.ex. en solig sommardag, att sitta ute på en strandklippa och läsa, så är det fortfarande en traditionell bok jag vill ha som sällskap (inte en dator, läsplatta, smarttelefon).
Utvecklingen innebär inte bara att vi frågar oss om skärmen ersätter boken, utan också om datorn ersätter oss som läsare. Själv känner jag mig inte direkt hotad. Jag tror och hoppas att det alltid kommer att finnas människor som själva vill sitta t.ex. på en strandklippa och läsa, reflektera och lära sig (i stället för att mata in texten i något datorprogram för att få fram en resultattabell och statistik om ordfrekvenser mm.). Datorn kan ju inte ge oss läsupplevelsen, även om den i vissa fall kan göra delar av analysjobbet för oss (och talar vi om att räkna, organisera etc. gör datorn t.o.m. jobbet bättre än en mänsklig läsare).
Innan kursworkshopen funderade jag över hur man använder begreppet ”close reading” (som motsats till ”distant reading”) inom digital humaniora. I mitt huvud hör ”close reading” ihop med nykritiken och dess syn på texten som självtillräcklig och relativt sluten. I texterna om digital humaniora utgår man från en bredare definition på ”close reading” och ibland känns det som om det helt enkelt betyder ”reading”, alltså mänsklig läsning. Marcus Nordlunds artikel om Shakespeare (en slags förberedelse för hans kommande bok i ämnet) som vi läste inför workshopen, samt Nordlunds föreläsning på kursen, öppnade nya perspektiv på detta. Artikeln visade t.ex. hur man kan kombinera digitala metoder med mänsklig läsning och tolkning, att taggning av ett fenomen i texten också innebär tolkning, och att en mänsklig tolkning oftast är nödvändig för att resultatet av de digitala metoderna ska bli meningsfull. Nordlund använde begreppet ”authorial habit” och menade att man med datorns hjälp kan förbigå den så kallade författarintentionen och i stället se på vad författaren faktiskt tenderar att GÖRA och vad som faktiskt händer i själva texten – en tanke som ligger väldigt nära de tankar som styr traditionell close reading. Det en dator gör är i en del avseenden faktiskt en form av ”close reading”, en läsning starkt knuten till enskildheterna i själva texten. Datorn är kanske det textanalysverktyg som en extrem form av nykritisk analys skulle förutsätta – och som vi mänskliga läsare (lyckligtvis!) aldrig kunnat bli.
Not born digital 