Nå, jag återkommer redan nu med nytt inlägg om ett par artiklar jag läst under de senaste veckorna. Efter att jag gjort mitt lilla experiment med Eva Dahlgrens texter i Voyant (se tidigare inlägg!) så snubblade jag över en artikel på nätet, Michael Fell & Caroline Sporleder 2014, ”Lyrics-based Analysis and Classification of Music” (http://www.aclweb.org/anthology/C14-1059) som baserar sig på undersökning av sångtexter med digitala metoder (det var den artikeln jag nämnde i ett kort inlägg tidigare).
I mitt eget experiment var jag ju mest intresserad av användningen av personliga pronomen och hur det hänger ihop med frågan hur ”personliga” texterna är. Fell & Sporleder är i stället ute efter att visa hur musik kan klassificeras, exempelvis genrevis, med hjälp av digitala metoder. Och de riktar intresset mot drag i sångtexterna som de visar är typiska för olika musikaliska genrer, till exempel vad gäller ordanvändning, stil, semantik, sångstruktur. Lite intressant är att det primära syftet med artikeln verkar vara att bidra till utvecklingen av redskap med vilket man kan klassificera musik på nätet, alltså en mera praktisk utgångspunkt. Implikationerna för musikologisk forskning kommer i andra hand (känns kanske som en lite främmande utgångspunkt för många humanister?).
Men också personliga pronomen kommer upp, under rubriken ”Orientation”, och artikelförfattarna har fäst uppmärksamhet vid skillnader gällande hur ”egocentriska” texterna är, genom att studera t.ex. förekomsten av själv-refererande pronomen jämfört med icke-själverefererande pronomen. Det är intressant också med tanke på min egen fråga om hur pass ”jagiska” olika genrer är i jämförelse med varandra; den här artikeln tycks alltså utgå från att det finns genreskillnader på den här punkten. Däremot tar den inte upp kön som en faktor. Den fråga jag ställde var däremot om användningen av ”jag” faktiskt är vanligare i texter av kvinnliga singer songwriters jämfört med mera mansdominerade genrer, i enlighet med den vanliga uppfattningen om kvinnliga artister som mera personliga och intima (samt mindre samhällsorienterade).
Fell och Sporleder har också försökt separera sämre och bättre musik och hittat drag som verkar vara utmärkande för populära låtar i jämförelse med den musik som inte slår igenom. Också här förekommer frågan om pronomen; sånger verkar generellt sett vara (eller uppfattas som?) bättre, ju färre ”jag” (”I”) de innehåller!
Fell och Sporleder är inte ensamma om att undersöka sånglyrik med digitala metoder. Hittade bland annat mera information på CiteLab:s sidor, se http://digihum.mcgill.ca/citelab/2012/03/06/lyrics-scholarship/ (de tycks ha ett sånglyrikprojekt på gång). På denna sida fanns också adresser till ett par sidor med konferenspapers på området. Här till exempel den lista jag hittade då jag sökte på ”lyrics” på en av dem: http://dblp.uni-trier.de/search?q=lyrics och här på den andra liknande sidan: http://ieeexplore.ieee.org/search/searchresult.jsp?newsearch=true&queryText=lyrics
Via den först nämnda sidan hittade jag en annan artikel som också var intressant i förhållande till personer och personliga pronomen i sångtexter: ”Psychology of Aesthetics, Creativity, and the Arts. Tuning in to Psychological Change: Linguistic Markers of Psychological Traits and Emotions Over Time in Popular U.S. Song Lyrics”, skriven av C.Nathan DeWall, Richard S. Pond, Jr., W. Keith Campbell och Jean M. Twinge: http://www.uvm.edu/~pdodds/files/papers/others/2011/dewall2011a.pdf Utgångspunkten för den här artikeln är egentligen inte alls litteraturvetenskaplig; det handlar om att använda sångtexter som underlag för att studera psykologisk förändring i samhället, i detta fall det amerikanska, under åren 1980-2007.
Här har man bland annat studerat just ett urval personliga pronomen, framför allt första person singularis och första person pluralis. Analysen tycks visa att också sångtexterna går hand i hand med resultat man fått i undersökningar med ”self-report”; samhället blir mera individualistiskt, självcentreringen och ensamheten ökar, uttryck för positiva emotioner minskar och uttrycken för aggressivitet och antisocialitet ökar… I sångtexterna säger man allt oftare ”I” (”jag”) och allt mera sällan ”we” (”vi”), aggressiva uttryck ökar, beskrivningen av positiva emotioner minskar också i sångtexterna… Intressant är även att artikeln hänvisar till andra studier där man i stället jämfört mera kollektivistiska kulturer med individualistiska (västerländska) kulturer och visat på motsvarande skillnader när det gäller bruk av personliga pronomen (i individualistiska kulturer förekommer ”jag” oftare i sångtexter och andra kulturprodukter etc.).
Både tidsutvecklingen och kulturskillnaderna är jätteintressanta. Visst kan man problematisera en koppling mellan användningen av ”jag” eller ”vi” i sångtexter och individualism respektive kollektivism i kulturen eller samhället. Men samtidigt är det ju ett intressant fenomen i sig att det faktiskt finns sådana här mätbara skillnader. Någonting måste det ändå säga om kulturen och samhället, frågan är i så fall snarast VAD det säger och hur resultatet ska tolkas. Den frågan kan man diskutera. Också i denna artikel noteras att det kan finnas genremässiga skillnader vad gäller bruk av pronomen (men inte heller här diskuteras det i ett könsperspektiv).
Ett par saker funderar jag över i artikeln. Författarna argumenterar för att de inte undersökt uttryck i tredje person, men däremot verkar de inte fästa uppmärksamhet vid texternas ”du”(?) Det borde väl vara intressant i sammanhanget? Om jaget ställs i relation till ett du (vilket man kunde misstänka då det handlar om populära låttexter) kanske det inte är fullt SÅ individualistiskt? Eller också kan man tolka det som att jag-du-relationen egentligen inte alls innebär så mycket mindre individualism utan snarare är en mycket liten utvidgning av jaget, som fortfarande är slutet mot resten av världen…?
Sen kan man också fundera över den automatiska koppling som artikelförfattarna gör mellan studier som visar att narcissistiska personer (både barn och vuxna) oftare säger ”jag” och användningen av ”jag” i sångtexter. Ett sångtextjag är ju ändå inte precis samma sak som ett verkligt jag. En låtskrivare skriver ”jag” i en låttext som kanske framförs och sjungs av en annan person. Och det jaget refererar ju inte direkt eller okomplicerat till låtskrivaren/sångaren/en verklig, identifierbar person. Men förstås kan ett rikligt bruk av ordet ”jag” ändå vittna om ett jagiskt perspektiv som präglar hela kulturen.
Här finns alltså frågor att fundera vidare på! En grundläggande fråga är förstås också hur man sammanställer eller får tag på ett tillräckligt stort och användbart material av (till exempel svenska) digitaliserade sångtexter, om jag alltså skulle gå vidare på idén med personer och pronomen i sångtexter.
Not born digital 