Big Data Approaches och Helsinki Digital Humanities Day

I början av denna vecka har vi haft några medvetendehöjande dagar här hemma i Helsingfors (alltså evenemang kring digital humaniora). Dels ordnades symposiet Big Data Approaches to Intellectual and Linguistic History den 1-2.12. http://www.helsinki.fi/collegium/events/big-data/index.html , dels Helsinki Digital Humanities Day idag den 3.12. http://www.helsinki.fi/collegium/events/hdhd/index.html

Har deltagit i delar av programmet, och för det första var det roligt att upptäcka att en del begrepp nu (efter att jag utbildat mig lite på kurs) plötsligt fått ett mera konkret innehåll. Jag sitter inte mera som ett fullständigt frågetecken då föredragshållaren slänger omkring sig begrepp som ”Topic Modeling” eller ”Google Ngram”!

En utgångspunkt för evenemangen verkade vara en önskan att stödja dialogen mellan digital humaniora och humaniora i stort och undvika onödig splittring inom fältet, att de som nu verkar vara ”cutting edge” ska undvika att ”cutting themselves off” som det uttrycktes i inledningen till det först nämnda symposiet. Det tycker jag är en bra utgångspunkt, trots att jag förstår att det också kan vara nödvändigt att positionera sig som forskare och att friktionsfria kombinationer kanske inte alltid är möjliga.

En litteraturvetenskaplig höjdpunkt på symposiet var då Jonathan Hope (från University of Strathclyde) demonstrerade hur digitala metoder kan bidra till att skapa en ny litteraturhistoria. Han beskrev hur digitala metoder, ironiskt nog, inte nödvändigtvis innebär att vi gör samma saker som vi gjort förut, fast ”longer, stronger, bigger”. Utan det kan också innebära att vi landar i en ny litteraturhistoria som förefaller vara ”duller, smoother, more average”. I undersökningar av ett urval språkdrag i en ”Early Modern Drama”-korpus framstår t.ex. Shakespeare inte som ett unikt geni som radikalt förändrar dramatiken i sin tid, utan tvärtom som mainstream i allra högsta grad.

(Mera material om detta: http://winedarksea.org/ och http://earlyprint.wustl.edu/ )

Förstås kan man problematisera det här: Hur mycket påverkar t.ex. kombinationen av språkdrag (som självklart i sig innebär ett moment av tolkning) det resultat man får? Hope medgav själv villigt att den lilla punkten på den graf han visade upp ju egentligen inte ÄR Hamlet… Litteraturen har flera nivåer och alla kan inte fångas in av en metod (vare sig digital eller traditionell). Man kan också fråga sig om alla icke-digitala humanister verkligen ser på litteraturhistorien som en parad av unika och radikalt avvikande genier. Har inte t.ex. den feministiska litteraturforskningen och kanonkritiken redan nyanserat en sådan bild? (fast det är ju möjligt att sådana föreställningar ofta lever kvar i forskningspraktiken, även om teorin redan ifrågasatt dem).

Ett annat intressant inlägg, under Helsinki Digital Humanities Day, hölls av Caroline Bassett (från University of Sussex) som på ett reflekterande sätt kretsade kring frågan vad digital humaniora egentligen är. Hon påpekade bl.a. att utvecklingen i digital humaniora för tillfället styrs främst av krafter utanför det akademiska, inte minst av den digitala utvecklingen i sig (som är en förändring i samhället som helhet). Och att vi inte mera är lika exalterade av de nya möjligheter som den digitala teknisken medför, utan digitaliseringen har blivit en del av den gråa vardagen. Det förändrar också vårt perspektiv, menade hon. En viktig poäng i hennes inlägg (som även andra framhållit) var att digital humaniora ännu inte är något statiskt eller etablerat fält, utan att de som nu bidrar till forskningen på området har möjlighet att vara med och påverka vad begreppet ska betyda. I inlägget väcktes även frågan om digital humaniora i framtiden kommer att vara ETT forskningsområde, eller om de olika formerna av digital humaniora som finns idag kommer att bilda sina egna discipliner och tvinga oss att rita om kartan.

Bassett berörde också något som varit en viktig insikt för mig. När jag först kom i kontakt med digitala metoder tänkte jag spontant att de här perspektiven och metoderna knappast kan vara till nytta i litteraturforskningen, med tanke på att litteraturvetare oftast intresserar sig för nyanserna i t.ex. enskilda texter och gör kvalitativ forskning. Vad jag INTE kom att tänka på lika snabbt är att litteraturforskning i framtiden kanske kan vara något (delvis) annat än det är idag. Utvecklingen bygger inte bara på harmonisk kontinuitet, utan också på brott mot det invanda och på linjer som spretar i nya överraskande riktningar. Också Bassett talade om att digital humaniora kan innebära inte bara nya sätt att få svar på våra (gamla) frågor, utan också att vi kan börja ställa helt nya frågor till vårt material. Och att vi kan producera nya former av kunskap.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s