Hur personlig är Eva Dahlgren?

Det börjar dra ihop sig, till jul och för min del (om ett par månader) också till disputation. Vilket betyder att det inte blivit så mycket tid för bloggande de senaste dagarna, tyvärr. Men här kommer i alla fall min första kursuppgift. Beklagar att en av bilderna är lite otydlig (hade lite problem då det inte gick att spara bilderna på min egen och universitetets datorer, och hinner inte nu springa tillbaka till lånedator för att göra en bättre bild!).

Några observationer utifrån ett digitalt experiment med Eva Dahlgrens rocktexter

I den första kursuppgiften har jag valt att testa ett nytt redskap, nämligen Voyant, på ett bekant material, nämligen Eva Dahlgrens rocktexter, som också utgör material i min doktorsavhandling (Biström 2015). Kan man, med hjälp av detta redskap, hitta nya perspektiv på materialet? Sätter det mina eller andras tidigare analyser av Dahlgrens texter i ett nytt ljus? Eller, är det helt poänglöst ur litteraturvetenskaplig synvinkel att studera sådana saker som ordfrekvenser i en litterär text…?

Innan jag griper an verket att klämma in Dahlgrens textproduktion i Voyant, först några ord om redskapet. Voyant Tools hittas på adressen http://voyant-tools.org/ och är en nätmiljö för textläsning och –analys. Voyant är lätt att använda; man kan kopiera in texter (i olika format) i en ruta, och få fram grundläggande information om förekomsten och användningen av olika ord i texten. Voyant visar t.ex. den totala förekomsten av ord och skapar ett så kallat ordmoln som visar vilka ord som är mest förekommande i texten. Ordfrekvensen korrelerar med ordets storlek i ordmolnet; dvs. ju större ordet är i molnet, ju oftare förekommer det i texten. Man kan också få fram ytterligare information med hjälp av olika tilläggsredskap, t.ex. se hur många gånger ett enskilt ord förekommer (genom att föra kursorn över ordet i molnet), se på en kurva hur förekomsten av ett ord varierar i olika delar av textmaterialet (t.ex. om ordet blir mindre vanligt mot slutet av texten) och studera på vilka ställen ordet förekommer i själva texten. Man kan också använda olika stoppordslistor som plockar bort vanliga, och möjligen mindre betydelsebärande ord i det aktuella språket, som t.ex. olika slags pronomen etc. (Se vidare Voyant Tools Documentation http://docs.voyant-tools.org/start/ )

Sedan några ord om materialurval. I det här lilla experimentet valde jag att utgå från de av Eva Dahlgrens musiktexter som uppfyller följande kriterier:

• De är från perioden 1978-2000, i stort sett samma period som materialet i min avhandling (1980-2000) med den skillnaden att jag här också tog med Dahlgrens första skiva Finns det nån som bryr sig om från 1978 (jag tog också med texterna på hennes konstmusikaliska skiva, Jag vill se min älskade komma från det vilda, 1995, vars texter jag inte analyserar i avhandlingen). Jag valde däremot bort texter på Dahlgrens samlingsskivor under perioden, helt enkelt för att de innehåller texter som redan förekommer på de andra skivorna.
• De är skrivna på svenska (vilket jag tyckte var lämpligt med tanke på jämförbarheten). Det innebär att ett antal engelska texter från framför allt den tidiga produktionen utelämnades.
• De finns på Eva Dahlgrens hemsida evadahlgren.com , detta av praktiska skäl, då de måste finnas i elektronisk form för att kunna studeras i Voyant. De flesta texter som uppfyller de övriga kriterierna finns på hemsidan, men några enstaka texter uteblev ur studien för att de saknades där.

Mina urvalsprinciper innebär att jag i det här lilla experimentet, intressant nog, valde ett större material än det urval jag analyserar mera ingående i min (betydligt mera omfångsrika) avhandling. Detta verkar lämpligt med tanke på den kvantitativa aspekten av metoden (även om Dahlgrens textproduktion i sig kanske inte är stor nog för att kunna rubriceras ”big data”!).

Av praktiska skäl valde jag att utgå från en skriftlig variant av texterna (texterna i den form de står på Dahlgrens hemsida). I min avhandling har jag däremot själv transkriberat och analyserat den framförda varianten av ett urval texter på cd-skiva, eftersom publiken i första hand möter rocktexten i sjungen form (se vidare om musiktextens olika varianter, t.ex. Strand 2003: 71-72, Bowden 1982: 2 och Svedjedal 2004: 24-26). Den här skillnaden är inte betydelselös, inte heller vad gäller ordfrekvenser. I skriftliga varianter av rocktexterna är det vanliga att t.ex. upprepningar av refrängen utelämnas eller förkortas. Eftersom refrängen ofta upprepas några gånger i (den framförda) texten, och ibland också förekommer i början och/eller slutet av texten som ett s.k. intro eller outro, ger de skriftliga versionerna inte en helt korrekt bild av förekomsten av de ord som upprepas i refrängen. Dessutom byggs refrängerna ofta upp av en s.k. hakefras som upprepas flera gånger. Ett belysande exempel är att ordet ”jag” (som ni snart kommer att se att är centralt i denna studie) förekommer 43 gånger i den sjungna varianten av Dahlgrens kända låt ”Jag klär av mej naken” (1987), vilket är mångdubbelt mera än i de olika skriftliga varianterna. Att transkribera alla de texter jag ville undersöka här enligt framförandet skulle vara ett större projekt, så jag hoppas att de skriftliga varianterna ändå ger en anvisning om vilka ord som är vanligast i Dahlgrens texter.

Ännu lite (lätt) teori: Om man ser till det växande forskningsfältet Digital humaniora, kan man säga att Voyant och den slags studie jag gör här, till viss del svarar mot konstaterandet att bokens och den lineära textens hegemoni är över, också i t.ex. presentationen av forskningsresultat. Man talar exempelvis om nya typer av interaktiva visualiseringar (se t.ex. Clement, Sinclair et.al. och Parland von Essen & Nyberg), av den typ användaren av Voyant kan skapa med valfritt material, t.ex. ordmoln. I likhet med Jessica Parland-von Essen och Kenneth Nyberg tycker jag det är viktigt att ändå poängtera att den insikt man kan få med hjälp av visualiseringar inte i sig är ”färdig kunskap” utan behöver processas.

På samma spår är Tanya Clement (s. 142) i sin artikel ”Text Analysis, Data Mining and Visualizations in Literary Scholarship”, som i speciellt hög grad var en inspiration och igångsättare för den här uppsatsen. Artikeln väckte lusten att prova en liknande metod som hon använder, men på mitt eget material. Clement (s.139) använder Marjorie Perloffs begrepp ”differential reading” och utgår från uppfattningen att en kombination av olika närläsnings- och fjärrläsningsmetoder (close reading och distant reading) kan bidra till tolkningen av den litterära texten. Utifrån en sådan syn känns det intressant att diskutera vad observationer av ordfrekvens och -användning kan tillföra de läsningar av Dahlgrens texter jag gör i min avhandling. Som David L. Hoover (s. 42) påpekar är just ordanvändningen också en praktisk utgångspunkt för en studie på så sätt att ordet i sig redan är meningsbärande och på olika sätt kan kopplas till andra betydelsenivåer, t.ex. tematik och ideologi.

När jag matat in Dahlgrens texter i Voyant fick jag följande ordmoln som resultat:

Jag provade också att använda en stoppordslista men det resultat jag fick då väckte åtminstone inga omedelbara tankar. Det som väckte mitt intresse i mitt ursprungliga moln (ovan) var däremot de personliga pronomina. Jag valde därför att utgå från detta moln, eftersom just personliga pronomen hörde till de ord som försvann i det redigerade molnet. Det här valet belyser att påstått ’betydelselösa’ ord inte nödvändigtvis är ointressanta för analys av texten och att avlägsnandet av stoppord, som även t.ex. Bei Yu (2008: 341) påpekat, inte ska göras utan noggrant övervägande.

Det vanligaste ordet i texterna är alltså ”jag”. Också andra ord som hänvisar till jaget är vanliga: ”mig”, ”min”, ”mitt”, ”mina”. Även ”du” tillhör de vanligaste orden; ”dig” och ”din” förekommer likaså i molnet. Andra ord som hänvisar till personer är t.ex. ”hon”, ”dom” och ”vi”.

Att ”jag” är det vanligaste ordet, och att även ett ”du” mycket ofta förekommer i Dahlgrens texter, tycks bekräfta flera etablerade uppfattningar om såväl Eva Dahlgren och hennes genre, som rocktexter överlag. Min egen avhandling fokuserar på hur bilder av ett autentiskt ”jag” och en autentisk ”Eva Dahlgren” skapas i rocktexterna, och ordmolnet tyder på att många av Dahlgrens texter faktiskt utgår från ett jagperspektiv. Forskningen har också hävdat att ett ”jag” som talar till ett ”du” typiskt förekommer i rocktexter överlag (Lindberg 1995: 64, se även Negus 2011: 617). Tero Julkunen (1996: 36, 89-90) bekräftar i den kvantitativa delen av sin språkvetenskapliga avhandling pro gradu att Dahlgrens texter är typiska för sin genre. Han visar nämligen att ”jag” är vanligast som subjekt i huvudsatser, och att jag-du är den viktigaste referensrelationen (alltså ett jag talar till ett du) i de sångtexter som ingår i hans material.

Ordmolnet tycks också stöda en vanlig uppfattning bland t.ex. rockjournalister, att det personliga, självutlämnande och intima är centralt i Dahlgrens musik och texter, att texterna är ett slags ’offentlig dagbok’ eller terapi för artisten (se vidare Biström 2015, t.ex. avsnitt 3.6.1). Inte minst stöder det uppfattningen om Dahlgren som en typisk representant för den personliga och ofta kvinnliga singer-songwritertradition som även Hillevi Ganetz (1997: 138) sätter henne i förbindelse med. I denna tradition beskrivs personliga, autentiska känslor och erfarenheter som ett viktigt fundament. I förhållande till rockens autenticitetsideal, som är centralt i min avhandling, framstår Dahlgren därför som en typisk representant för det som Johan Fornäs (1994:168-169) benämner subjektiv autenticitet. Det innebär en konstruerad äkthet baserad på det personliga och på relationen mellan jaget och duet, i kontrast till exempelvis social autenticitet, som snarare utgår från det kollektiva och t.ex. kan vara mera politiskt orienterad.

På någon punkt kan ordmolnet också användas till att ifrågasätta ett omdöme om Dahlgren. Peter Nynäs (1997: 127-132) beskriver t.ex. en vändpunkt i Dahlgrens något senare produktion. Han menar att textens ”du” tar den plats som ”jaget” tidigare haft, och att Dahlgrens texter öppnar upp för identifikation, parallellt med att de öppnar för en ny andlighet. I min avhandling har jag delvis ifrågasatt detta genom att hävda att en möjlighet till identifikation funnits också i tidigare rocktexter (trots deras mera avståndstagande tilltal), och vidhållit att jaget fortsatt är av helt central betydelse i de senare texterna, inte minst som ett grundläggande villkor för mötet och identifikationen mellan jaget och duet (se vidare Biström 2015, avsnitt 5.2.2.1).

För att möjligen få svar på frågan om förskjutningen mellan jagets och duets position, kan man se på de kurvor i Voyant som visar den tidsmässiga växlingen mellan frekvensen av orden ”jag” och ”du” i sångtexterna, först ordet jag:

Sedan ordet du:

Den första kurvan tycks i viss mån stöda Nynäs tolkning då förekomsten av ordet ”jag” minskar något med tiden. Men samtidigt minskar också användningen av ordet ”du” (som vi ser i den andra kurvan) rentav mera dramatiskt mot den senare produktionen. Kurvorna visar också att ”jag” genomgående är ett vanligare ord än ”du” i Dahlgrens rocktexter.

Men gör Voyant då ingenting annat än bekräftar det som många redan tycks ”veta”, att Dahlgren är en typiskt kvinnlig singer-songwriter vars texter utgår från jaget, och kretsar kring (framför allt jag/du)-relationer? Trots allt har ju forskningen (även min egen avhandling) försökt nyansera och problematisera denna bild av Dahlgren, och av kvinnliga artister, liksom av rocktexter överlag. Till exempel har den feministiska populärmusikforskningen problematiserat synen på kvinnliga artisters texter som begränsat personliga och subjektiva (se t.ex. Mélisse Lafrance, i Burns & Lafrance 2002: 63-65).

Här kan man för det första påpeka den minskade användningen av både ”jag” och ”du” över tid som kurvorna ovan visade. Kanske tyder de på att ett mindre jagiskt och mindre relationsorienterat perspektiv så småningom tar över i Dahlgrens texter? Detta kunde ses som parallellt med en del rockjournalisters bedömning om en mognare, och tidvis en mera politisk Dahlgren från slutet av 1980-talet (se vidare Biström 2015, avsnitt 3.4.1 och 3.6.2).

För det andra måste man påminna om vad metoden gör, och vad den inte gör. Voyant hjälper oss att, på bara några sekunder, räkna de olika ord som förekommer i ett textmaterial. Men det ger oss ingen självklar tolkning av vad resultatet betyder. Den rikliga förekomsten av ord som ”jag” och ”du” bevisar inte i sig att texterna är begränsat personliga, opolitiska etc. Ett personligt perspektiv utesluter inte t.ex. mera allmängiltiga teman eller politiska budskap.

Dessutom kan man ställa frågan vilket resultat man skulle få ifall man, i jämförande syfte, matade in texter också av andra kvinnliga singer-songwriters och av t.ex. manliga artister och musikgrupper. Hoover (s. 39, 47-52) tar som exempel upp möjligheten att jämföra olika författares språkbruk t.ex. utifrån genus och gör själv en jämförelse av hur manliga och kvinnliga poeter använder ord (även om hans utgångspunkt inte är just ordfrekvens). Kanske en liknande undersökning kunde göras med rocktexter: Hur många ”jag”, ”du” eller ”vi” skulle man hitta t.ex. i sådana texter som har rykte om sig att vara ”kollektiva”, politiskt ställningstagande och som motsvarar Fornäs (1994:168-169) beskrivning av social autenticitet? Säger en manlig hip hop-grupp ”vi” oftare än den kvinnliga singer-songwritern…osv.?

Detta belyser att de nya redskap som digital teknik förser oss med inte bara innebär att vi kan få fram nya slags resultat, utan som Tanya Clement (s. 139) påpekar, att vi kan hitta nya ingångar, ställa nya forskningsfrågor och hypoteser (se även Hoover, s. 38-39). Vi kan få syn på ett intressant spår och följa det, samt fördjupa diskussionen kring detta, bekräfta eller ifrågasätta befintlig forskning och etablerade föreställningar. Clement (s. 141) påpekar också möjligheten att hitta drag som är särskilt utmärkande för en viss text genom att jämföra den med andra texter och på så sätt vaska fram de drag i texten som gör den speciell och avvikande.

Kanske borde jag gå vidare och göra just detta, för att få mera kunskap och nya synvinklar på t.ex. påståendet om det personliga i kvinnliga rocktexter? Det här lilla experimentet resulterade kanske inte i några nya och revolutionerande insikter om Dahlgrens texter. Men den gav alltså idéer för hur man kunde gå vidare och vilka frågor man kunde ställa till ett större och mera varierat material.

Källor:

Biström, Anna 2015: Att göra äkthet. Skapandet av ”Eva Dahlgren” i pressens rockjournalistik och i Dahlgrens rocktexter åren 1980-2000 [utges i februari 2015], Helsingfors universitet, Helsingfors.

Bowden, Betsy 1982: Performed Literature. Words and Music by Bob Dylan, Indiana University Press, Bloomington.

Burns, Lori & Lafrance, Mélisse 2002: Disruptive Divas. Feminism, Identity & Popular Music, Routledge, New York/London.

Clement, Tanya, “Text Analysis, Data Mining and Visualizations in Literary Scholarship”, Price, Kenneth M. & Siemens, Ray, Literary Studies in the Digital Age. An Evolving Anthology, http://dlsanthology.commons.mla.org/text-analysis-data-mining-and-visualizations-in-literary-scholarship/

Eva Dahlgrens hemsida, www.evadahlgren.com

Fornäs, Johan 1994: ”Listen to your voice! Authenticity and reflexivity in rock, rap and techno music”, New Formations 24, s. 155-173.

Ganetz, Hillevi 1997: Hennes röster. Rocktexter av Turid Lundqvist, Eva Dahlgren och Kajsa Grytt. Brutus Östlings Bokförlag Symposium, Stockholm / Stehag.

Hoover, David L., ”Textual Analysis”, Price, Kenneth M. & Siemens, Ray, Literary Studies in the Digital Age. An Evolving Anthology, http://dlsanthology.commons.mla.org/textual-analysis/

Julkunen, Tero 1996: ’Jag’ och ’du’ i Eva Dahlgrens sångtexter, avhandling pro gradu i nordisk filologi, Åbo universitet [opublicerad].

Lindberg, Ulf 1995: Rockens text – Ord, musik och mening, Brutus Östlings Bokförlag Symposium, Stockholm/Stehag.

Negus, Keith 2011: ”Authorship and the Popular Song”, Music and Letters, Vol. 92, Nr. 4, Oxford University Presss. 607-629.

Nynäs, Peter 1997: ”Om jag skriver en sång. Eva Dahlgren från verklighet till identifikation”, Finsk Tidskrift 2-3, s. 123-132.

Parland von Essen, Jessica & Nyberg, Kenneth, Historia i en digital värld, ”Visualiseringar”, http://digihist.se/5-metoder-inom-digital-historia/visualiseringar/

Sinclair, Stéfan; Ruecker, Stan och Radzikowska, Milena: ”Information Visualization for Humanities Scholars”, Price, Kenneth M. & Siemens, Ray, Literary Studies in the Digital Age. An Evolving Anthology, http://dlsanthology.commons.mla.org/information-visualization-for-humanities-scholars/

Strand, Karin 2003: Känsliga bitar. Text- och kontextstudier i sentimental populärsång. Ord & visor, Skellefteå.

Svedjedal, Johan 2004: ”Röstens litteratur. Bob Dylans betydelser”, Tänkta världar. Två essäsamlingar i en volym, Wahlström & Widstrand, Stockholm, s. 109-147.

Voyant Tools, http://voyant-tools.org/

Voyant Tools Documentation, http://docs.voyant-tools.org/start/

Yu, Bei 2008: “An evaluation of text classification methods for literary study”, Literary and Linguistic Computing, Vol. 23, No. 3, s. 327-343, http://llc.oxfordjournals.org/content/23/3/327.full.pdf+html

Annons

Big Data Approaches och Helsinki Digital Humanities Day

I början av denna vecka har vi haft några medvetendehöjande dagar här hemma i Helsingfors (alltså evenemang kring digital humaniora). Dels ordnades symposiet Big Data Approaches to Intellectual and Linguistic History den 1-2.12. http://www.helsinki.fi/collegium/events/big-data/index.html , dels Helsinki Digital Humanities Day idag den 3.12. http://www.helsinki.fi/collegium/events/hdhd/index.html

Har deltagit i delar av programmet, och för det första var det roligt att upptäcka att en del begrepp nu (efter att jag utbildat mig lite på kurs) plötsligt fått ett mera konkret innehåll. Jag sitter inte mera som ett fullständigt frågetecken då föredragshållaren slänger omkring sig begrepp som ”Topic Modeling” eller ”Google Ngram”!

En utgångspunkt för evenemangen verkade vara en önskan att stödja dialogen mellan digital humaniora och humaniora i stort och undvika onödig splittring inom fältet, att de som nu verkar vara ”cutting edge” ska undvika att ”cutting themselves off” som det uttrycktes i inledningen till det först nämnda symposiet. Det tycker jag är en bra utgångspunkt, trots att jag förstår att det också kan vara nödvändigt att positionera sig som forskare och att friktionsfria kombinationer kanske inte alltid är möjliga.

En litteraturvetenskaplig höjdpunkt på symposiet var då Jonathan Hope (från University of Strathclyde) demonstrerade hur digitala metoder kan bidra till att skapa en ny litteraturhistoria. Han beskrev hur digitala metoder, ironiskt nog, inte nödvändigtvis innebär att vi gör samma saker som vi gjort förut, fast ”longer, stronger, bigger”. Utan det kan också innebära att vi landar i en ny litteraturhistoria som förefaller vara ”duller, smoother, more average”. I undersökningar av ett urval språkdrag i en ”Early Modern Drama”-korpus framstår t.ex. Shakespeare inte som ett unikt geni som radikalt förändrar dramatiken i sin tid, utan tvärtom som mainstream i allra högsta grad.

(Mera material om detta: http://winedarksea.org/ och http://earlyprint.wustl.edu/ )

Förstås kan man problematisera det här: Hur mycket påverkar t.ex. kombinationen av språkdrag (som självklart i sig innebär ett moment av tolkning) det resultat man får? Hope medgav själv villigt att den lilla punkten på den graf han visade upp ju egentligen inte ÄR Hamlet… Litteraturen har flera nivåer och alla kan inte fångas in av en metod (vare sig digital eller traditionell). Man kan också fråga sig om alla icke-digitala humanister verkligen ser på litteraturhistorien som en parad av unika och radikalt avvikande genier. Har inte t.ex. den feministiska litteraturforskningen och kanonkritiken redan nyanserat en sådan bild? (fast det är ju möjligt att sådana föreställningar ofta lever kvar i forskningspraktiken, även om teorin redan ifrågasatt dem).

Ett annat intressant inlägg, under Helsinki Digital Humanities Day, hölls av Caroline Bassett (från University of Sussex) som på ett reflekterande sätt kretsade kring frågan vad digital humaniora egentligen är. Hon påpekade bl.a. att utvecklingen i digital humaniora för tillfället styrs främst av krafter utanför det akademiska, inte minst av den digitala utvecklingen i sig (som är en förändring i samhället som helhet). Och att vi inte mera är lika exalterade av de nya möjligheter som den digitala teknisken medför, utan digitaliseringen har blivit en del av den gråa vardagen. Det förändrar också vårt perspektiv, menade hon. En viktig poäng i hennes inlägg (som även andra framhållit) var att digital humaniora ännu inte är något statiskt eller etablerat fält, utan att de som nu bidrar till forskningen på området har möjlighet att vara med och påverka vad begreppet ska betyda. I inlägget väcktes även frågan om digital humaniora i framtiden kommer att vara ETT forskningsområde, eller om de olika formerna av digital humaniora som finns idag kommer att bilda sina egna discipliner och tvinga oss att rita om kartan.

Bassett berörde också något som varit en viktig insikt för mig. När jag först kom i kontakt med digitala metoder tänkte jag spontant att de här perspektiven och metoderna knappast kan vara till nytta i litteraturforskningen, med tanke på att litteraturvetare oftast intresserar sig för nyanserna i t.ex. enskilda texter och gör kvalitativ forskning. Vad jag INTE kom att tänka på lika snabbt är att litteraturforskning i framtiden kanske kan vara något (delvis) annat än det är idag. Utvecklingen bygger inte bara på harmonisk kontinuitet, utan också på brott mot det invanda och på linjer som spretar i nya överraskande riktningar. Också Bassett talade om att digital humaniora kan innebära inte bara nya sätt att få svar på våra (gamla) frågor, utan också att vi kan börja ställa helt nya frågor till vårt material. Och att vi kan producera nya former av kunskap.