Ok, nu börjar jag!

Ok, här kommer mitt första inlägg i den här bloggen! Känner mig inte som någon speciellt rutinerad bloggare. Har för mig att bloggtexter ofta är relativt snabbt och spontant skrivna inlägg som man slänger ut mellan varven, medan jag hållit på och filat på mitt första inlägg i ett par dagar…

Att skapa en blogg var däremot lättare. Dock vet jag inte i skrivande stund om någon annan än jag själv ännu kan se den… (har ännu inte hittat stället där man kryssar för hur öppen man vill att bloggen ska vara). Vill ändå sätta i gång och skriva redan nu eftersom jag har en tanke att det här ska bli lite av en kursdagbok i bloggform där jag reflekterar över och dokumenterar det jag lär mig på kursen Digital humaniora vid Göteborgs universitet som jag följer just nu. Med inslag av publicerade kursuppgifter.

Jag misstänker att jag för ett år sen aldrig ens hört hela begreppet digital humaniora. Via mitt nuvarande jobb (som redaktör i en finländsk litteraturbank under uppbyggnad) har jag kommit i kontakt med fältet och blivit intresserad av att ta reda på mera. På mitt hemuniversitet i Helsingfors verkar det samtidigt som om digital humaniora är på väg att tränga igenom vårt medvetande precis just nu: universitetet har gjort satsningar på digital humaniora (bl.a. har en professor i digital humanities anställts), man ordnar seminarier i ämnet och på våra e-postlistor strömmar det in information om olika konferenser och andra evenemang kring digitalisering, bokkultur i den digitala eran m.m.

Tänkte börja med att helt enkelt skriva om mina första reflexioner på kursen som började på nätet för ett par veckor sedan. Tills vidare har jag läst kurslitteratur och startat upp den här bloggen, vilket är en av kursuppgifterna. Kurslitteraturen till den första gången ger sammantaget en bred och mångsidig bild av fältet Digital humaniora. Vissa partier i kurslitteraturen blir väldigt abstrakta, särskilt de där många tekniska termer förekommer, men huvudsakligen är det spännande att läsa och jag skriver upp kommentarer och frågor i marginalen. Först läste jag boken Digital_Humanities (Burdick et al., 2012, https://mitpress.mit.edu/sites/default/files/titles/content/9780262018470_Open_Access_Edition.pdf ) och det var också den som väckte flest frågor och reaktioner. Vissa av mina frågor behandlades sedan i det övriga materialet, som gav en mindre enhetlig och mera problematiserande bild av digital humaniora.

Den nämnda boken väckte nyfikenhet att prova på nya sätt att jobba, t.ex. experimenterande arbetssätt, teamarbete, mindre fixering vid akademiska hierarkier och ett arbetssätt där också processen är intressant (och inte bara resultatet). Också bloggar och andra ”alternativa” sätt att publicera sig är intressant, och det var framför allt uppfriskande att se på t.ex. humaniora och forskning ur ett annat perspektiv än vad jag är van vid. Intressant är det också att fundera på digital humaniora ur en vetenskapsfilosofisk synpunkt; vad är, inte bara ”digital humaniora”, utan också ”humaniora” i den digitala eran? Samtidigt reagerade jag lite på den (som jag upplevde det) missionerande tonen i boken där digital humaniora framställdes som något så radikalt nytt och annorlunda än ”traditionell” forskning, och även på de ibland rätt snäva och exkluderande definitionerna av vad digital humaniora är och hur ”digitala humanister” ska jobba (Detta togs även upp i den övriga litteraturen).

Den snäva synen går inte heller så bra ihop med den digitala humaniorans ideal om demokratisering (i kursmaterialet kom också fram hur denna ”demokratisering” kan problematiseras t.ex. ur genussynpunkt). Jag blir frestad att fråga om inte synen på digital humaniora som något radikalt nytt och annorlunda som bryter mot traditionen inom forskningen, och endast utövas av en elit som uppfyller ”kriterierna”, riskerar att bidra till just den sortens genimyt som man på ytan tar avstånd ifrån. Att jaget, den enskilda isolerade ”authorn”, byts ut mot ett ”vi” som fungerar isolerade från ”dom” (de andra, traditionella forskarna som inte kvalificerar sig som digitala humanister), bryter väl inte nödvändigtvis någon genimyt, och det främjar inte automatiskt demokrati.

Vid sidan om nyfikenheten och ivern över att lära mig något nytt, kände jag emellanåt också lite av en trötthet och föraning om en hotande ”identitetskris” som humanist. Orkar jag som har flera års utbildning och snart en doktorsexamen bakom mig, revidera min syn på vad t.ex. humanistisk forskning är och hur den ska bedrivas, hur kunskap ska skapas och förmedlas, på universitet och universitetsundervisning… Jag är självklart intresserad av att komplettera och bygga på min kunskap, men inte nödvändigtvis att i väldigt grundläggande avseenden s.a.s. börja från noll. Samtidigt kan man fråga sig om den digitala humanioran innebär ett sådant paradigmskifte som det ibland antyds. Lättare att ta till sig är den syn som förmedlas t.ex. i texterna av Kenneth Nyberg (Forskarvärldens respons, http://digihist.se/3-forskarvarldens-respons/ ), som verkar mera öppen för en integrering eller kombination av digital humaniora och andra forskningsinriktningar och metoder, och för de nya möjligheterna utan att kasta överbord mera beprövade arbetssätt och inriktningar.

Att i all hast kasta överbord det gamla och anamma något nytt innebär också, tänker jag, risker för kunskapsförlust och att man får uppfinna hjulet på nytt. Många gånger betonas även i kurslitteraturen att digital humaniora inte bryter med tidigare forskning utan bygger vidare på den (men att sådana försäkringar är nödvändiga tyder väl på att också andra synsätt och attityder förekommit i diskussionen?).

Funderar också över de utmaningar som humaniora och humanister ställs inför. Om digital humaniora vill vara ett öppet fält och visa på fördelarna med de nya redskap och metoder som utvecklas, kan man fundera på hur det ska marknadsföras för de ”icke invigda”, traditionella (och eventuellt motsträviga…) humanisterna. Att sätta upp snäva gränser och att antyda att den ”icke digitala” humanioran representerar ett föråldrat odemokratiskt tänkesätt, självgoda genimyter och överlag något gammaldags och ointressant (så som det delvis var i den tidigare nämnda boken) gör t.ex. inte att man känner sig särskilt välkommen eller lockad.

Om utgångspunkten är att humanister ska lära sig nya sätt att jobba, även tekniskt, så innebär även det utmaningar. Om man s.a.s. börjar från noll går det nämligen inte att lära sig detta i en handvändning. Det krävs motivation, intresse och pedagogiskt upplagd undervisning och handledning som tar utgångspunkt där den ”vanliga” humanisten befinner sig. Här finns även den språkliga och kommunikativa utmaningen; den som är insatt i ämnet använder en terminologi som kan vara helt obegriplig eller väldigt abstrakt för den mindre insatta humanisten. Det händer lätt att man pratar förbi varandra och senare inser att man förstått saken på helt olika sätt. Att lära sig mera om det tekniska är särskilt motigt om man egentligen inte är speciellt intresserad av just den biten (kanske har många valt humanistiska studier uttryckligen för att de INTE är intresserade av att försöka förstå sig på olika slags maskiner och hur de funkar!). Om man däremot konkret ser nyttan med att förstå sig på de tekniska frågorna och möjligheterna, och om man upptäcker att det trots allt inte är så svårt eller omöjligt, ökar det däremot motivationen.

Ok, jag kunde fortsätta reflektera kring detta hur länge som helst (har även nu läst mera kurslitteratur jag kunde kommentera), men för att det någon gång ska bli ett färdigt inlägg bryter jag här och återkommer senare!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s