Månadsarkiv: november 2014

Lovsång till boken… och olika slags läsare

Är nyss hemkommen från kursworkshop i Göteborg, full av nya intryck och tankar kring digital humaniora. Förutom föreläsningar, diskussioner och övningar på kursen hann jag också ta en promenad på Lisebergs julmarknad. Och det visade sig att hotellet hade en bastu. Fick alltså även tillfälle att upplysa svenska bastubadare om finsk bastukultur och det svenska i Finland! Och det fanns t.o.m. en liten bubbelpool utomhus. Att flyta på rygg i en ångande varm pool och titta upp på den mörka novemberhimlen över Göteborg är helt ok!

Och som sagt fick jag många nya intryck vad gäller digital humaniora. Det finns inte plats och tid för att berätta om allt här just nu, så jag väljer en sak. Visst är det en intressant tanke att den tryckta bokens hegemoni har styrt vårt tänkande rätt länge, och att den digitala utvecklingen fått upp våra ögon för andra medier och sätt att presentera kunskap. Samtidigt var det roligt att t.ex. redaktörerna för den svenska Litteraturbanken http://litteraturbanken.se/#!/start, under sin inspirerande föreläsning på kursen, berättade om sin oro för just de tryckta böckernas framtid. Då de helt fysiskt är tvungna att skära upp böcker för att t.ex. kunna skanna dem, så blir de mera medvetna om bokens värde – och dess utsatthet.

Kan inte låta bli att därför uttrycka min stora kärlek till (nostalgisk suck…) den traditionella boken, dess sätt att strukturera kunskap och den koncentration den kräver. Och när jag tänker t.ex. en solig sommardag, att sitta ute på en strandklippa och läsa, så är det fortfarande en traditionell bok jag vill ha som sällskap (inte en dator, läsplatta, smarttelefon).

Utvecklingen innebär inte bara att vi frågar oss om skärmen ersätter boken, utan också om datorn ersätter oss som läsare. Själv känner jag mig inte direkt hotad. Jag tror och hoppas att det alltid kommer att finnas människor som själva vill sitta t.ex. på en strandklippa och läsa, reflektera och lära sig (i stället för att mata in texten i något datorprogram för att få fram en resultattabell och statistik om ordfrekvenser mm.). Datorn kan ju inte ge oss läsupplevelsen, även om den i vissa fall kan göra delar av analysjobbet för oss (och talar vi om att räkna, organisera etc. gör datorn t.o.m. jobbet bättre än en mänsklig läsare).

Innan kursworkshopen funderade jag över hur man använder begreppet ”close reading” (som motsats till ”distant reading”) inom digital humaniora. I mitt huvud hör ”close reading” ihop med nykritiken och dess syn på texten som självtillräcklig och relativt sluten. I texterna om digital humaniora utgår man från en bredare definition på ”close reading” och ibland känns det som om det helt enkelt betyder ”reading”, alltså mänsklig läsning. Marcus Nordlunds artikel om Shakespeare (en slags förberedelse för hans kommande bok i ämnet) som vi läste inför workshopen, samt Nordlunds föreläsning på kursen, öppnade nya perspektiv på detta. Artikeln visade t.ex. hur man kan kombinera digitala metoder med mänsklig läsning och tolkning, att taggning av ett fenomen i texten också innebär tolkning, och att en mänsklig tolkning oftast är nödvändig för att resultatet av de digitala metoderna ska bli meningsfull. Nordlund använde begreppet ”authorial habit” och menade att man med datorns hjälp kan förbigå den så kallade författarintentionen och i stället se på vad författaren faktiskt tenderar att GÖRA och vad som faktiskt händer i själva texten – en tanke som ligger väldigt nära de tankar som styr traditionell close reading. Det en dator gör är i en del avseenden faktiskt en form av ”close reading”, en läsning starkt knuten till enskildheterna i själva texten. Datorn är kanske det textanalysverktyg som en extrem form av nykritisk analys skulle förutsätta – och som vi mänskliga läsare (lyckligtvis!) aldrig kunnat bli.

Några tankar om akademiskt bloggande

Idag har jag läst kurslitteratur om akademiskt bloggande. Började med Åsa M. Larssons Lilla bloggskola http://tingotankar.blogspot.se/  (hittas i vänstra balken i hennes blogg). Pedagogiskt och bra. Bekräftade också mina misstankar att jag skriver för långt och att jag borde vara mera spontan då jag skriver i en blogg…! Ska försöka vara mer kortfattad idag (har försökt göra ca. 20 olika saker parallellt på jobbet, så kanske tröttheten också gör mig mera benägen att snabbt slänga ur mig en text och publicera omedelbart….

Förstås bryter jag också mot regeln att bloggande handlar om dialog och kommunikation med andra eftersom jag fortfarande inte hittat stället där man väljer att öppna sin blogg för världen! (hoppas jag lyckas fixa det snart!) Plus att jag tills vidare inte följer några bloggar regelbundet.

I de andra texterna på kursen fick jag sedan andra perspektiv på att blogga. Och det fick mig också att fundera på om det egentligen alls behövs så strikta regler för bloggandet, eller om olika blommor kan få blomma också i bloggosfären? Tanken att akademiker ska bli spontana, kortfattade och öppna mot världen tycks delvis ifrågasättas av Pat Thomson och Inger Mewborn http://www.theguardian.com/higher-education-network/blog/2013/dec/02/why-do-academics-blog-research De har undersökt akademiskt bloggande i den anglosaxiska världen och kommit fram till att retoriken om att ‘nå ut’ inte motsvarar praxisen inom det akademiska bloggandet. De akademiska bloggandet har en annan (men också viktig) funktion: t.ex. att hålla kontakt med andra akademiker, diskutera det akademiska livet, utveckla sin forskning och få kommentarer av varandra. Kanske behöver bloggen ändå inte bli en vetenskaplig tidskrift, en del av poängen är väl ändå att det är en friare mera spontan form. Men kanske det kan behövas lite mera utrymme om man t.ex. försöker utveckla ett argument?

Kathleen Fitzpatrick menar att bloggandet innebär en återgång till en mera seriell form för forskning och publicerande http://www.plannedobsolescence.net/blogs-as-serialized-scholarship/ Hon funderar också på om det behövs nya former och kriterier för evaluering av forskningen som beaktar det processartade och överlag de speciella villkoren i dessa nya former för att presentera och utveckla kunskap. Själv värjer jag mig lite mot tanken att någon formellt skulle bedöma forskning utifrån t.ex. en blogg. Förlorar man inte i så fall lite av det som kan vara speciellt med en blogg: att det kan vara en arena för experiment och övning där det man skriver visserligen kan kommenteras, men inte utsätts för formell vetenskaplig bedömning?

Ok, nu börjar jag!

Ok, här kommer mitt första inlägg i den här bloggen! Känner mig inte som någon speciellt rutinerad bloggare. Har för mig att bloggtexter ofta är relativt snabbt och spontant skrivna inlägg som man slänger ut mellan varven, medan jag hållit på och filat på mitt första inlägg i ett par dagar…

Att skapa en blogg var däremot lättare. Dock vet jag inte i skrivande stund om någon annan än jag själv ännu kan se den… (har ännu inte hittat stället där man kryssar för hur öppen man vill att bloggen ska vara). Vill ändå sätta i gång och skriva redan nu eftersom jag har en tanke att det här ska bli lite av en kursdagbok i bloggform där jag reflekterar över och dokumenterar det jag lär mig på kursen Digital humaniora vid Göteborgs universitet som jag följer just nu. Med inslag av publicerade kursuppgifter.

Jag misstänker att jag för ett år sen aldrig ens hört hela begreppet digital humaniora. Via mitt nuvarande jobb (som redaktör i en finländsk litteraturbank under uppbyggnad) har jag kommit i kontakt med fältet och blivit intresserad av att ta reda på mera. På mitt hemuniversitet i Helsingfors verkar det samtidigt som om digital humaniora är på väg att tränga igenom vårt medvetande precis just nu: universitetet har gjort satsningar på digital humaniora (bl.a. har en professor i digital humanities anställts), man ordnar seminarier i ämnet och på våra e-postlistor strömmar det in information om olika konferenser och andra evenemang kring digitalisering, bokkultur i den digitala eran m.m.

Tänkte börja med att helt enkelt skriva om mina första reflexioner på kursen som började på nätet för ett par veckor sedan. Tills vidare har jag läst kurslitteratur och startat upp den här bloggen, vilket är en av kursuppgifterna. Kurslitteraturen till den första gången ger sammantaget en bred och mångsidig bild av fältet Digital humaniora. Vissa partier i kurslitteraturen blir väldigt abstrakta, särskilt de där många tekniska termer förekommer, men huvudsakligen är det spännande att läsa och jag skriver upp kommentarer och frågor i marginalen. Först läste jag boken Digital_Humanities (Burdick et al., 2012, https://mitpress.mit.edu/sites/default/files/titles/content/9780262018470_Open_Access_Edition.pdf ) och det var också den som väckte flest frågor och reaktioner. Vissa av mina frågor behandlades sedan i det övriga materialet, som gav en mindre enhetlig och mera problematiserande bild av digital humaniora.

Den nämnda boken väckte nyfikenhet att prova på nya sätt att jobba, t.ex. experimenterande arbetssätt, teamarbete, mindre fixering vid akademiska hierarkier och ett arbetssätt där också processen är intressant (och inte bara resultatet). Också bloggar och andra ”alternativa” sätt att publicera sig är intressant, och det var framför allt uppfriskande att se på t.ex. humaniora och forskning ur ett annat perspektiv än vad jag är van vid. Intressant är det också att fundera på digital humaniora ur en vetenskapsfilosofisk synpunkt; vad är, inte bara ”digital humaniora”, utan också ”humaniora” i den digitala eran? Samtidigt reagerade jag lite på den (som jag upplevde det) missionerande tonen i boken där digital humaniora framställdes som något så radikalt nytt och annorlunda än ”traditionell” forskning, och även på de ibland rätt snäva och exkluderande definitionerna av vad digital humaniora är och hur ”digitala humanister” ska jobba (Detta togs även upp i den övriga litteraturen).

Den snäva synen går inte heller så bra ihop med den digitala humaniorans ideal om demokratisering (i kursmaterialet kom också fram hur denna ”demokratisering” kan problematiseras t.ex. ur genussynpunkt). Jag blir frestad att fråga om inte synen på digital humaniora som något radikalt nytt och annorlunda som bryter mot traditionen inom forskningen, och endast utövas av en elit som uppfyller ”kriterierna”, riskerar att bidra till just den sortens genimyt som man på ytan tar avstånd ifrån. Att jaget, den enskilda isolerade ”authorn”, byts ut mot ett ”vi” som fungerar isolerade från ”dom” (de andra, traditionella forskarna som inte kvalificerar sig som digitala humanister), bryter väl inte nödvändigtvis någon genimyt, och det främjar inte automatiskt demokrati.

Vid sidan om nyfikenheten och ivern över att lära mig något nytt, kände jag emellanåt också lite av en trötthet och föraning om en hotande ”identitetskris” som humanist. Orkar jag som har flera års utbildning och snart en doktorsexamen bakom mig, revidera min syn på vad t.ex. humanistisk forskning är och hur den ska bedrivas, hur kunskap ska skapas och förmedlas, på universitet och universitetsundervisning… Jag är självklart intresserad av att komplettera och bygga på min kunskap, men inte nödvändigtvis att i väldigt grundläggande avseenden s.a.s. börja från noll. Samtidigt kan man fråga sig om den digitala humanioran innebär ett sådant paradigmskifte som det ibland antyds. Lättare att ta till sig är den syn som förmedlas t.ex. i texterna av Kenneth Nyberg (Forskarvärldens respons, http://digihist.se/3-forskarvarldens-respons/ ), som verkar mera öppen för en integrering eller kombination av digital humaniora och andra forskningsinriktningar och metoder, och för de nya möjligheterna utan att kasta överbord mera beprövade arbetssätt och inriktningar.

Att i all hast kasta överbord det gamla och anamma något nytt innebär också, tänker jag, risker för kunskapsförlust och att man får uppfinna hjulet på nytt. Många gånger betonas även i kurslitteraturen att digital humaniora inte bryter med tidigare forskning utan bygger vidare på den (men att sådana försäkringar är nödvändiga tyder väl på att också andra synsätt och attityder förekommit i diskussionen?).

Funderar också över de utmaningar som humaniora och humanister ställs inför. Om digital humaniora vill vara ett öppet fält och visa på fördelarna med de nya redskap och metoder som utvecklas, kan man fundera på hur det ska marknadsföras för de ”icke invigda”, traditionella (och eventuellt motsträviga…) humanisterna. Att sätta upp snäva gränser och att antyda att den ”icke digitala” humanioran representerar ett föråldrat odemokratiskt tänkesätt, självgoda genimyter och överlag något gammaldags och ointressant (så som det delvis var i den tidigare nämnda boken) gör t.ex. inte att man känner sig särskilt välkommen eller lockad.

Om utgångspunkten är att humanister ska lära sig nya sätt att jobba, även tekniskt, så innebär även det utmaningar. Om man s.a.s. börjar från noll går det nämligen inte att lära sig detta i en handvändning. Det krävs motivation, intresse och pedagogiskt upplagd undervisning och handledning som tar utgångspunkt där den ”vanliga” humanisten befinner sig. Här finns även den språkliga och kommunikativa utmaningen; den som är insatt i ämnet använder en terminologi som kan vara helt obegriplig eller väldigt abstrakt för den mindre insatta humanisten. Det händer lätt att man pratar förbi varandra och senare inser att man förstått saken på helt olika sätt. Att lära sig mera om det tekniska är särskilt motigt om man egentligen inte är speciellt intresserad av just den biten (kanske har många valt humanistiska studier uttryckligen för att de INTE är intresserade av att försöka förstå sig på olika slags maskiner och hur de funkar!). Om man däremot konkret ser nyttan med att förstå sig på de tekniska frågorna och möjligheterna, och om man upptäcker att det trots allt inte är så svårt eller omöjligt, ökar det däremot motivationen.

Ok, jag kunde fortsätta reflektera kring detta hur länge som helst (har även nu läst mera kurslitteratur jag kunde kommentera), men för att det någon gång ska bli ett färdigt inlägg bryter jag här och återkommer senare!